Skogskärlek

Jag trivs och jag saknar. Var dag som går trivs jag bättre och bättre här i staden. Men likaså saknar jag mer och mer. Jag saknar skogen allra mest. Jag saknar stillheten, jag saknar avskärmandet från allt materiellt och alla tusentals intryck från alla håll och kanter. När jag går i skogen svarar jag gärna inte i telefonen. Skulle jag fått bestämma helt hade den hamnat på bordet hemma i några timmar. Mitt furnuft säger att kameran eller skissblocket borde följa med för att avteckna omgivningen, men min känsla säger att jag bara ska andas in omgivningen och låta tankarna sväva fritt. Att bara få bevara det i sitt hjärta. Det är så stort. Allt är skapat med en stadig och nogrann hand. Allt känns helt plötsligt så meningsfullt. Kvistar som brister under mina steg, fågeln som sjunger högt, vinden som susar i trädtopparna men inte når ner till den stilla täta skogen. Mina tankar känns renare och de lättar. Också en spänning införlivar sig. Ett stort djur dyker helt plötsligt upp bakom en sten och rusar iväg illa kvickt rädd för den mänskliga varelsen som närmar sig. Jag stannar upp och tittar runtomkring mig, också lite rädd, efter överraskningsmomentet. Men sedan fortsätter jag, mina tankar och jag gläds.

Tidigare inlägg
RSS 2.0